Maria Callas – opera, passion och skandaler

Du lyssnar på Petri historia. Allt i först i Sveriges radioplay. Grekland, 3D-juni 1979. Den isoliten, den ansprogslösa lådan i trä försädmän metalplakett som fraktats med flyg från Paris. Men den innehållan värdefull last. Nu draperas den i den grekiska flaggan och bär som bort på ett av flottans fartyg där skömen i vita uniformer gör honör. Sen ge signal och skeppet rör sig ut till hals. Det är ett ax för en slutliga resan, ett avsked till opera värden största skärna som ska få sin sista vila i det stora blå. Men har locket öppnas och de cremerade kvar levornas dröse över vattnet kommer en plötslig vinpust som får askarna att virvla tillbaka mot människorna vi relingen. Svarta sortflagor landa på skömenens vita dräkter och skapa fläckar på de sörjande kinder. Det är som en sista trotsig hälsning om att inte ens döden kan bestämma helt över denna. Sen försvärdens prima donna assoluta Maria Callas i väga vinden och av våguna. Det här är berättelsen om Maria Callas. Opens drottning med en trollbindande röst och ett liv som imiterade tragedin. Präglat av sjuhögetopper, brinnande person och brådgjupadalar. Allt inför öppen redo. Det här är Petri historia med Cecilia Dyringer. Det är ett passande slut för Maria Callas, den legendariska opra skärnen och få förra inne i e-avigheten om sluten av e-giska havet svågor. Där de kan smälta samman med de andra gudarna, halvgudarna och hjältarna i den greckiska metologin. För la Callas stämma vaga domlig, hon har kallats divordnas diva och tycktes för kroppsliga varje roll hon skönk på scen. Och hennes liv har att minstande snuddat vid operandsnivåer av drama. Maria Callas vad en tragiska hjältinnan som offrade sig för både kärleken och konsten. Hennes livs mest uppslitande händelser har skett inför öppen redo. Distrollkasta just ett fick hon sitt hjärtra krossat och därför lorade hon sin magiska röst. Och som en omärs till att divina Callas ska vi berätta historien om henne i just dramatform. Ett skådespel i fem aktör som tar sig en början på 1920-talet. Akt ett. Den fula ankungen. Hundratusentals föred om har haft den här synen framför sig. Den är jadefrihet skulle dinna som stå i stålare upp sin faklamot himlen utanför New Yorks hamn. Strömmarna av i migranten har runit för bisen 18-talet. Men även nu, på 1903, är inflytningen stort i möjligheterna sland USA. Evangelija och George Kalogoropoulos från Grekland söker samma sak som de flesta andra. Ett nytt liv. Men det här par är att inga utblottade stackare utan med sig både utbildning och kapital. Med förhoppningen om att kunna starta en lön som har färgstverksamhet i USA och skapen stabil framtid för barnen. I deras fall den femåriga dotten Jacinti som ska få reamerikaniserad en amnet Jacki och så soenden som mamma Evangelija berg i magen. För de tro med bestämndhet att det är ett goss i barn som ska följa oss. Når de andra senare kommer pojken till världen och visar sig vara en flicka. Besvikelsen skärs som en kniv genom den nu förlösta Evangelija. Det säger sig att mamma inte ens vill titta på henne när hon föds och att det har göran med besvikelsen av att Maria inte var en pojke. Det här är Ella Petersson, musik-journalist och programledare för kulturfrågan Contra. Men det här vet vi inte riktigt i kaulika gärna har varit en förlossningstäppression eller att hon var ganska slut och trött efter hela flyttorna över till USA. Hon kan haft anknittningsvorheter, så just det kan vi inte dra som mycket slutsatser av. Men påtagligt är ju ändå att de hade en väldigt ansträngd relation. Till åka på allt växer Maria upp som en tyst låten blivg och bortkommelånga i sin söta och skärmiga stora systerskugga. Raka motsatsen till den sortens flicka som brukar få omgivningens bundran, knubbi och mer riktiga flaskbotnadeglasögon. Men att man inte ska döma hunden efter håren kommer vårt titta bli ett levande exempel på. Och att hon har något verkligt unikt ska avslöja sedan dag i börjanan 1930-talet. Familien Kallas, som de buter till från sitt EU-salit och mer svår uttalade efter namn, slå sig ner i New York. Men affärerna går inte så bra som pappan tänkte. Särskilt inte efter börskrassning i slutet av 20-talet och de frittar runt i takt med att pengarna trutor. Men ifamiljen har de en annonskatt en pengar. Och denglima till och avslös sin magnitude 1933. En dag anlägger netens fönstertor öppet mot gatan och tio år i Amaria sitter och klingar på pianot med de hångsjungen en folkvisar. Mammal evangelier vet att dotterna är musikalisk och hungefint. Men riktigt hur slående rösten är har de inte begripit. Men när hon höra plådena ute på gatan, sticker ut huvudet och inser att den står en folksamling där och lyssna på Maria's fantastiska röst vill höra mer. Då trilla poletten ner. Besvikelsantidottar, det klumpiga stykket Kohl, har visat sig vara en diamant. Det var gärliga inte obekant med kulturvärden, har opra sångar i familjen och själv närt en dröm måste å på scen. Nu kan hon istället för verkligen sina ambitioner genom Lilla Maria och en tvätt äkta stage ma om växt till liv. Det finns i otal i berättelse om föräldrar som vill drilla barnskärnor. Vi har Michael Jackson, pappa, Whitney Houston, mamma, just i Björlingspappa, för inte tal om mosa ch-pappa som är resten landoriker runt år. Sätt sådana hade lugn inflation eller inte och skulle lyfta upp på de populerna och pallar och han skulle spela med förbundna och allting. Så det här är en klassiker egentligen även en lycklig barn med ett ganska modernt påfund om det är lite krasse. Men Maria's sångbegåvning blev ett projekt för mamma här. Om man får gissa är mamma's kärlek och uppskattning något som Maria har törsat efter. Hon ljuter för målena att egentligen få bekräftelse. Jag kanske allt för att den inte ska sina och blir av en jäljags ljudi av verktyg. Det suttar med en ortelem början hemla kul för en unge med specialbegåvning och får visa upp om kan. Uppträdana och talangtävlingarna blir roliga fitigt saktiviteter för den. Hon får något pris här och där och får vara med och sjunga i radio. Men för hennes manager, allt som mamma är det absolut inte nog. Maria ska upp på de riktiga scenerna, bli en skärna. Och för att det ska bli verklighet, hon vill göra nästan vad som helst. Till exempel att trycka upp sin dotter med rötterna och flyttat tvärs över världshavet. Akt två. Grekland. Det har blivit natt när de slutligen anländer i mars 1937. Men det är vankeliga skiner som en sol. För 13 år i Amaria och hennes stora sysster Jacky pekar hon ut den närmare 2004-00-organla parten om temperat på kropp och disklippan i atgen. Äntligen hemma igen. Men för döttarna är det främmande land. De är i Amaria och amerikaner. Maria föd på man att den. Vi spelar ingen roll nu. Eva Gjälje har bestämt att Grekland är en bättre utgångspunkt för Maria slutsande framtid. Hon är ganska läs på sitt ektenskap och på depressionen i USA. Men framförallt så har hon en musikaliskt kontakt med att hemma i atgen. Hon känner sån på dragåger. Hon känner folk som jobbar på de stora teatrarna på konsersalarna. Stegit upp på scenerna där är på många sätt lättare och rimmilligare att ta en att försöka nejkit over där. Det sista hon såg av sin farbans krympe under i stalt när hon tryckte som mot regalingen på båten som skulle ta dem till Grekland. Hon har inte fått ses igen. Det vet verkligen han eller hon. Väl på plats blir Rivstad. Maria smorsör igång en skamlös landseringskampan. Det innebär att trätt och norringens ständigt måste vara beröda att sjunga på commando för vem som helst. Och efter träget slit och det ena framträdande efter det andra kommer resultatet. En audition via tensmusik konservatorium. När råsiteten är mördande. Men när hon står där framför konservatoriet vuxnare presentanter försvinner rädsland så snart om den öppna munden. För åhögna ansikt så tryck avslöjer de deras känsla. Här står ett stycke unik, rå, talang. Trots att Maria egentligen inte har åldern inne. Man ska vara 16 år för att få börja och hon är bara 13. Erbjuds hon omgå en del plats. Det blir avstampet till ett helt nytt liv. Maria blir skolans alla flytiesdeliv. Tillbryngar ändlösa timmar i sin lärare studio, och låter inget komma mellan henne och sången. Ninga pojkvänner, inga fäster, ingeni, drott eller andra flytiesintressen. Förskan man blir en av oppra världen stora skärnsopranor, går inte att tramsa runt som andra tonåringar. Men medan Maria kallas ligger i hårdkänning på konservatoriet, låter stormen upp i världen runt omkring. Året hon fyller 16 invaderade först Tyskland pålen. Året där på 1940 har nazisterna trampat in i land efter land i Europa. I medelhavstrakterna har Adolf Hitler än av sin allgerade i fascisten Benito Mussolini, Italienstiktator sen 2020 talat. Och hans agressiva politiska vision är återskapa ett stort rummerst imperium. Italien har redan åkerperat grekenas grannland i norr, Albanien. Men Maria kallas färden i hård råder om inte på. När Mussolini styrkor invaderar, slår en grekiska armen tillbaka och motar om i grind, med i patriotisk seger yra som följd. En kort varje sån. För bara några månades senare får fascisterna förstärkning. Aten, april 1941. I ett slag var det som att en testrabbat staden. Gatorna tömdes på människor, skolor, teatrar och allofenliga lokale stängdes och affärerna länsades på varor. Invånarna barkatterade sig i sina hem i skräckfull väntan på det man vet ska komma. De tyska truppena. I staden utkantra bomberfalligt och från radion har ett sista medelande skickats ut. Prosochi, oral bioponikostatvosefinon, istra poligå, den sa in elinikost. Detta är gärmanikost och jag ska medan ditt i psemana. Varning, att tjenes radustation kommer snart inte längre vara grekisk. Den kommer vara tysk och den kommer att sprida löngningar. Att fly undan inte längre en möjlighet för nu rullar värmagsmotodivisioner inne i att tjen. Staden tycks i den stunden öde. Men människorna finns där. När dom vågar sig fram kommer de möta som en ny verklighet. I varje hörn, soldater i nationiform och åder som ropass ut på tyska. På klippan blir det stolta kropolis, symbolen för grekland. Varjer ha korsflaggan. Det var i november 1940 som tyskarnas krigsmaskinmullrade inne vid gränserna. Grekarna hade stöd att stå brutanjen, men kunde ändå inte hålla emot. Hitler struppar tuggades en målmedvetet genom landet och erövrade huvudstant på våren. Maria Kalla så hennes familjummer sig för mål i sitt hem, vilka skräckslagna som alla andra. Och Hitler och Mussolini är ju inte bara där på kortvisit, utan en okupation av grekland inleds. En mad römp för invånorna. Alla försökt till motvärnslos ner brutalt. Tusentalsmän avrättas efter skjändrat i gånger. Men det finns något värre än okupantenas våld. När handelslinjeras skärs av efterimationen sina tillgången på livsmedel. Grekarna hungrar inte bara, de svelter i hjäl. 300 000 människor går under, en stor del av att hens befolkning. Mitt i Sorghjärna och unvärnderna står det nu färdig utbildades och planen Maria. Hon har redan sjungit på scen, men ännu inte gjort operade but. Att kunna sjunga låter kanske inte som en direkt användbar färdighet i Krigosfält. Men faktum är att en trollbindande stämma rent av kärdali. Familien handlar en dag i riktig knypa genom att gömma brittiska soldater som blivit kvar i landet efter striderna mot huskarna. Det är livsvalet och husera fiendet och okupanten. Den som är tappas med att hjälpa brittar kommer att sträffas hårt. Soldaterna lyckas ligga lågt och småglas snart vidare för att tas ut i landet. Men innan familjen har hunnit stadda bort spåren eftersom bankar det på dörren. Inträngig sig italieniska soldater redo för att göra en rasja. Hitta dem bevisen på att brittarna varit där i det kört. Men när Maria då lugnt börjar sjunga glömmer soldaterna helt bort varför de kom och lyssnar i stället som hypnotiserade på hennes maka lösa stämma. Nästa dag kommer de tillbaka för att få höra mer och har med sig betalning i form av bröd, salami och pasta. Så här berättaste åtminstone. Förmodligen ska man som är alla bra historier tar den med en nypa salt. Men klart är att konstnärligt halang som Maria är en god resurs. Under och uppträder hon för fiendet soldater, vilket familjen förmodligen trånyttav. Så var det i många av de åkerperade länderna. Vi har ju Sara Leander från Sverige som var prima donna i under tre djeriket. De som lite grann blir narrar åt nazisterna får ju vissa privileger så så var det nog även här. Hon kunde sjunga hjälp dig henne lite. Men det är ju en balansgång för att man vill ju heller inte sen om politiska läget förändras, har bränt alla sina skepp eller sina kontakter för att man har tagit fel politisk ställning. Det här är ju någonting som tungsättar och konstnärer i världs historien. Det har varit fundat och förhållas i till att gå med eller mot makten. Försom vi vet kommer ju det politiska läget att förändras. Kriget raser i flera år, men när 1944 gåm åt sitt slut har de allerade styrkarna steg, versteg, kväsd, hittler och hans anhang. Italienarna besegras först och lämnar grekland. Sen följer de tysko-oppektionstyrkarna. Var finns ett här i jatland som måste försöka komma på fötter. Men vår Maria, som gått från tonnåring till en vuxen kvinna på 21 år, står jadant stadigt i den världhondrömtom från barnspen. Hon gjorde sin åprade butnitna 1942, och har sedan dess blivit en etablerad sångerska, en del av den fastansamben vet hens åpra. Givetvis för att hon är en talang av sällansgådat slag, men karriären har också kräft målmedvetenhet. Med stor beslutsamhet har Maria slagit sig fram i bland bokstavlen. Det berättas att hon vet stort framträdande, råkade ut för en strittslusten oprakollega som ville sabotera förrörande, blockerade vägen ut på scen. Men det var fel dan och jäsepå. Maria puklar på honom med knyttnavarna, och kommer som resultat av slags målet ut på operatiljerna, men bygg innan det blåtira. Och sitt starka driv kommer hon att behålla. 1945, när andra världskriget butts mot ett blodigt inbördes krig i grekland, och hon på vägbort. Att en inte slut målet förhenne. Värdens oplacentrum ligger hon helt annan stans. Akt tre. Ankungen blir en vacker svån. Värmen är olycklig om bord på toget som dunkar genom ett detaljensk landskap. Passas skerens loss om att försöka få en svalkande vindpust från den öppna fönsten. Juli är stekhet i togskana, och det är en lättnad när kvällsmörkret kylare avluten. När de skramlar överbront i floden på, närmar sig Maria Kallas inslutdestination. Verona. Det har tagit henne en stund att komma hit, för när hon restar från grekland blir krigslutet och de har först till New York. Och att det förändrades med sin pappa. Och tanken var att hon skulle slå igenom stort i USA. Där möttes hon bara av stängda dörrar. Men en lyckad audition fick den 23-åriga Maria, att då 1947 istället beies i till oprans hemland Italien. Italien har ju en opratradition som faktiskt streckit sig tillbaka ända till 1500-talet. Och i Italien ska folket ha alltid varit ett bra folknyer, fotboll, mat och opera. Har de alltid gillat så att Italien är verkligen ett riktigt operaland och har fler oprahusen än väldigt många andra europeiska länder. I Verona finns en stor slagen oprafestival som går av stapen på en maff i plats. Bara två år tidigare bombade stan kraftigt av de malerade styrkarna. Nu har brotten efter de kollapsade byggdena städdats upp och spår en reform av tomma utorffins fortfarande kvar. Men Verona, sistoriska arena har till alla sklädiga överleftkriget. Byggd under en rummer ska kärdsa tiden. -om utrymme för 25 000 års godare. Det är på den Marie Callas ska göra sin italienskade but. Titelrollen är operan Latt-Jokonda. Där på underbar himmel dåjarna anfittiaten i verona, får hon sjunga Latt-Jokonda som är i Italienskan namnet för månallisa. Ni vet, Leonardo da Vinci småning av den här gottfullt länder kvinnan som hänger på lovren i Paris. Den operaniskrivna punkterlig från sentart-nundratal och i den rollen Latt-Jokonda en gart sångiska. Repetitionen har förstås uppen med satid, men Maria turister är det anvika landskapet. Lättar upp rommi och julias balkonger i verona och på dagsutflykktivet nedig. Det gör inte ensam, utan har en lokal gaid släptåg. En 51 år-italienskare, kort och trinnd, med ugliga ögon och ett vikande hårfest. Batista, menegini, en liten gubbe, gammal nog och vad Maria svar. Mohända kan man skilla henne för att ha vad vi kanske skulle kalla där det är kus. För det är med honom hon kastar sig in i sitt livs första kärlek-relation. Kanske är det himla stormande för älskelse. Kanske söker de trygghet och den erfarenre Batista som har både kontakt i kulturvärden och gott de pengar. Och efter ett par år tillsammans slå Maria till- -och gifter sig med sin italienska farbror- -som också blir hennes manager. Långt borta är dagarna när mamma är vangeliga styroeställde. Jo äldre Maria blev, desto större blev konflikterna- -när hon försökte brutesa sig loss från mamman kontrollerande grepp. Vid det här lager är Evangelia mot sin vilja mer eller mindre ut ur bilden. Och den trasera relationen mellan nord och dotter- -kommer sårligt nog aldrig och blir hel. Istället står Batista vid Maria Sida- -et stabilt partnerskap som ska hålla i ett desendium. Tiste ändå brakar samman med bullar och bång. Efter premieren på festivalen i Verona fick Maria lovord i pressen. Men det är riktigt stora genombrottet har ändå låtit vänta på sig. Det är fortfarande en bra bit att streta upp på den verklighet. Fast hennes framgångs tog rollar ändå påfint. Basen är Italien och har reser korsot värsevelandet. Uptrade i flårens rom venedig. Lång vägaturen blir det också överhavat till Mexico och Argentina bland annat. Men för den aspererande primadonna är det ändå Italien som gäller. Om opren är religion där är den helgaste av en milano- -och till bedernas tempo är heter Laskalla. Laskalla är Italiens rämsdagopbra. Det är speciellt på laskalla. Du kan få både hur bra och buvropter. Man brukar prata om att det finns en klack som sitter på en tredje rad. Man måste muta för att de inte ska bua ut den under föreställningen. Det är att det är fotbollsfans kan bua och skrika. Det är ingenting mot hur det kan gå till på Laskalla. Men det är också det som har man slagit genom på Laskalla. Då har man vunnit publikens hjärtan. I slutat av 1951 ska den nu så åtta åriga Maria får chansen att göra just det. Genom sin debut på oplacenen nummer ett. När kvällen i komman har en gittrande premierpubliken intaget sina platser. I stämningen är salongen närmast elektrisk. Alla vet de har makten och tända en ny skärna. Eller släcka ut den för evigt. Milano, sjunde december 1951. All hennes självstyrka krävs för att inte överväldigas av storheten i det som sker i kväll. Hon vet vilka skyhöga krav Laskalla publiken ställer. Och att den inte kommer tveka att låta henne veta i fall hon gör hon besvikna. När idå nu går upp finns det ingen återvänder. Det får bära eller brista. Hon kriver ut på scenen och rör sig framåt med en värdehet i varje rörelse som vore hon en kunglighet. Hennes klanning i sidens attin är utsmukad med guld lejon och en tjara kräner hennes konstfullt uppsatta rödbrunna håll. Den nervositet som fick hjärtat att banka hårt och händerna att skaka. Fånt är märkas. När syn som orne kan de bara annan människorna i salongen. De avtäckna sig som suddiga konturer bort de orkaste diket. Men hon känner deras närvaro hur alla deras sinnen är riktare mot henne. När hon kommer till de sista tonerna i sin första arja bryter en spontan applåd ut i rummet. Då leer Maria innomgog. Hon vet det här är en triv. Maria Mennegini kallas magnifika stämma. Den häpnadsveckande utsträckningen av hennes toner, den självlusande skönheten och enes tekniska vighet är mer en ovanlig. Den är unik. Så ska vi tidningen korera delaserra efter premiären. Maria smag känsla var rätt. Hon gjorde bra. Hennes röst är verkligen något särskilt. Det är nåt som tar tum med hur den låter och vad som är så speciellt med henne. Det är alltså så att man har inte sett en opra som är våra skådespelare på det sättet som hon är. När Maria kallas sjunger så är det inte bara att hon har uttrycket i röstet. Det känns som att hon sliter ut sina tarmar över scenen och lägger fram sitt hjärtra att picka sig ungefär. Sen har hon en exceptionell röst. Det låter inte att komma en chanel. Hennes röst har så otroligt mycket uttryck hela tiden. Om man gärna får man andra opra sångar på den tiden, så var de mer koncentrerade på klangen än vad musiken ville uttrycka. Sen har hon en väldigt speciell färg i rösten som jag tror bara kommer naturligt av. Hur hon låter? Att ha den här rösten som både kan spinna som sillver tråda genom taket och santa till det skjuta ut som ett stenhorts bättre av dem. "Om i bes." Efter alla skälla är hon Ladivina, en av de dyrka digudinnarna. Under de kommande tio åren ska se en en i Milan och vara hennes främsta hämst som sångar. Erbjudande denna regnar in, från bland annat Metropoliten-oppla i New York. Det svåriga rövrade USA ligger plötsligt för Maria kallas fötter. Men framgångarna kommer också kändiskapet. Här på 50 talet har det hänt en del med offentligheten och pressen. Film skärn och nadyrkas och det drälla av tidningar som vill trycka det senaste skvaller att de. Det är också pinn upp på enastid och kvinnliga kändisar kroppar står i centrum. Det räcker inte att vara skicklig på det man gör, utsendet bedöms stenhård. Inte ens opra sångerskor kommer undan. Vilket en kanske inte traditionellt norm snugga Maria bitet får er förra. Många tänker sig att en operativa gärna kan få vara lite omfondsrikt. Att det på något vis hör till. Men icke. För även på 50 talet. Esmal. Blande finaste en kvinna kan vara. Och så resen center för i världen var kanske inte lika snälla som kritiker i dag. Det här även om kritiker i dag kan vara stränga också. Men de drogs ju inte för att kommentera utsendet på sångerskor och så. Det var någon som hade jämfört hennes lår med elefantens lår i Aida. Man kunde inte skilja dem åt något sånt. Troja formuleringen var. Hon har väldigt mycket komplex för att hon kände sig klumpig på scen. De sina chocka glasögon, dåliga hyr och runda kropp är den 30 åren Maria callas förmodligen medveten om att hon aldrig har betraktat som en klassisk skönhet. Men att läsa elaka formuleringar om sig själv i tidningarna, desvider. Hon har 1953 går på bio och ser en prinsessa på vift, en romantisk komendimetidens stora filmskänna och du är häpp ön i huvudrollen. Bittet känner något fast. Och du är häpp ön är så vacker och så smal, mager rent av. Tider har Maria piskat sig själv med skoningslöstdiceplin för att uppnå perfection i sin sång. Nu riktar hon sitt fokus, mot att formas en kropp efter den modell hon har sat upp. Så bestämde hon sig väl som en idrottsmanum. "Jag får dig, jag får gå ner i vikt." Då började hon banta nåt i principassallad. Jobbade hårt och gilo efter gilo försvann. Hon blev till slut väldigt slank. Maria Kallas har ju fem plettens ögon gått från ful ankeungen till Fagerswann som de syrelerav tidningarna skriver. Och hennes transformation möts av hurra ropp. Hon är en Gud där benånats och prann. Och dessutom ärna världens vackrastekvinnor. Modehusens lossom och få henne att bära just deras kläder. Och solen står i scenigt för Maria Kallas. Akt fyra. Divorna, diva. Från toppena på oppra världen är utsiktigt nordhet härlig och tillvarombequen. Maria Kallas och Batista har hus i Italien, men de reser dit senare. För varandra oppra hus i världen vill ha henne och hennes arvoden är skyhöga. Men det kan också blåsa rätt hårt där uppe. För den som är dyrkad och rosad får snart också smaka på riset. Om det kallas karriär kommer kritik mot hennes röst, från vissa håll tycker man att den låter full och metallisk. Och att hon snarare är vilja stark än ta lang full. Men såna åsikter kan folk få ha tycker Maria själv, som är den här interviewen från 50-talet. Som de ser att jag har en burf och voj som de ser att jag har inte. Som man har en pinn. Som de ser att jag har en unik voj som de ser att det är bara en stor glöj. Det är också en matta av en pinn. Det är ju inte vad jag kan säga att de som de inte gör är det som de gör är det inte jag. Jag är inte bara en grann framtiden och inte bara en grann framtiden. Förutom genäll om rösten. Börjar du prata om hur besvärlig la kallas är och jobbar med. En riktig diva full av later. Men kanske har rykten av hennes krångligheten annan grund en självoptagenhet. Hon säger att jag ger allt, jag är perfectionist. Det andra som inte lever upp till minst andard i princip. Och på sätt vis tror jag att det är rätt. Hon lämnar ingenting åt slumpen. Hon ställer sten, hårda krab och själv. Hon ställer lika hårda krab och andra. Hon vill bara att föreställningen ska bli perfekt. Och det kan man förstå. Sen tror jag att pressen har på den tiden övertrivit ganska mycket hur hon bete sig. Att vara en diva i oppra världen borde ju vara en ickefråga. Det ligger väl i sakens natur. Men stämpeln brans in på Maria Kallas. När 1958 ska sjunga huvurrollen i Berlinis opranorma i Rom är stämningen upppåsad och publiken full av högjur. Italiens president sitter i salongen. Men efter första ökten sprider sig besvikelsen. När det meddelas i högtalarna att Maria Kallas inte kommer slutföra föreställningen. Vilket får kritikarna och frossa i hur bortgen och egensinning hon är. För det här är inte första gången kallas framträdanden ställs in. Romopper har meddelat med en performant som inte var. Oraltys så pratar Maria Kallas, refuserade kallas framför den första gången. Den Maria Kallas ser inte att det inte är bra. Maria har varit nöjt att gå ut för det. Så om du vill vara så stor för att höra den här, då får du den. Just go to a rehearsal. Det är ju inte det enda av det. När första ökten var över var också hon helt slut. Det där om att hon känns i sjuk var helt sant. Nåt hade satsit på henne stämband och hon fick inte fram en ton. Och en sångare har inte råd och utmanade ödet. En bråkande röst måste förvilla. Annars kan stämbanden klappar hoppt och talt och en hälsa sång eller två går förlorad. Eller kanske ännu värre. Man kan få dras med röstproblem i år. Men det strunta förstås som sensationslyssna skvaller journalisterna. Pressen var för färliga mot henne där det tar. De köger ihop rena historier om hur hems kom var. Men det är väl det lite sådär det. Det kan vi se många skärnor har haft drammaturgin på något sätt. Vi gillar ju när blittnispers raker av sig håret och bligalen. Man gillar den stora medanarativet om den kända kvinnan som kommer upp på toppen. Det är en press, en medier, dramaturgi. Samma år exploderar nyheten att Maria kallas sparkas från ett kontrakt på demätt i New York. En händelse som får en normerplats i både tv och tidningar. Hon hamnar också en smutsirettstvistom pengar och kontrakt där hon utmåla som skyldig. Och som en bild sinnt tiger som att akera motståndaren. Bilden av den jobbiga primadonnen etableras allt mer. Mäntidningarna ska snart få andra sortes rubriker och sätta om den 36-åriga Maria kallas. För kvinnan med världens fagraste röst har fått upp ögonen för en av världens rikaste män. Medelhavet, juli 1959. Det är lyxigaste privata sköp värdena skodat. Ett flytande palats, men ni och jässviter som alla kommer med badrum i Marmor och solit guld. Om både finns en utvalt skara gäster. Blannannat en aldriga stadsmannen Winston Churchill som håller hår för sin stora rullstol. Ständigt med att konja klars i handen. Och som Maria och hennes man. Aldrig hon kändt livet pulserar i sig som under en resan. Men det är inte överdådet av lyx som får Maria lysa. Inte heller medelhavets blandande skönhet. Heller hennes väsen är vänt mot skeppets ägare. Den generösa värden som nu klever upp från ett doppig polen. Skiddad bakom sina stora mörkasodlåssögon kan Maria osgenera att studera honom. På den håriga bringen glittrar vatten droppande i soljuset. Han känner hennes blick och tittar tillbaka. Med den han fören handdukt till sitt grå bakåtstrukna hår. Sen ser han nåt till ände på grekiska, men den där raspiga rösten som får hända att själva. Ingen i närheten kan unga den magnetiska spänningen mellan dem. Och alla annar det som Maria redan vet. När den här semester är över kommer hennes äktenskap och så var det. Räsan med Skeppet Kristina som var 1959 är som ett välskrivet kammarspel. Maria spelar en kvinnliga huvudrollen med 53-åringen Aristoteles och Nassis som sin manliga motspelare. Värdens två mest kända greker. Han, den framstående Skepsredalen som blivit miljardär. Och hon, den glömorösa sångarskan, ett par. Men på rollisktens då har också två bedragna makar. Hennes man, Batista, Medegini och Nassis Fru som inte kan göra annat ännu betraktat dramat från årsskoda plats. Hela historien fläcks ut i media när nyheterna om kärleksa färgen briserar. Och det är en snaskisk andal. Dels för att skilsmesser i sig är sensationell över den här tiden. Dels för att Maria faktiskt inte på papplet kan skilja sig från sin maka i Italien. De i italieniska äktenskapslagarna förhindrade. Men att Maria fortfarande i gift i Italien är strängt taget bara en formalitet. Hon och Aristot som hon kallar i ståttelässonassis bor ju inte där och skulle kunna gifta sig. De inledde en. Som Romance som. Hon verkar ju faktiskt lycklig då. Det känns som att hon faktiskt kanske hade träffat den stora kärleken i livet. Och nånting annat än bara musiken och att prestera inom musiken blev viktigt. I föräldskelsens råstasjimmer, slå Maria av på takten. Vexlanerar från sitt intensiva arbetstamp. Tängar inte ett problem tillsammans med Aristot. Och kanske är det nu hon bygger sin egen familj. Han kommer ju att fria. Det måste han. Nu är det dom två frävit. Men att hon tar det lite lugnare med sin orprakarier kan också ha en annan bakgrund. För det börjat hört sin rött att som Maria gjort de senaste åren sjunget överallt och alla roller. Aldrig eller åtminstone sällan viljat sin röst. Och för en orpra-songiska EU-stembanden är allra mest yrbara. Arbetslivet i kortare än för de flesta av oss andra, eftersom rösten åldras relativt fort. Och för Maria Kallas sviker en allt för hastigt. Här när hon närmar sig 40 borde honom många år kvar. Men rösten har redan blivit lite slittan. "Hon slutar ändå inte att jobba helt förstås. Utans lite vidare. För även världens mest uppbuna artist måste kämpa för att behålla sin plats i den nyckfulla publiken. Vissa kvällars matrar applauderna i åändlighet. Andra gånger kan hon avbrytas mitt i en Arya av en buvande salong. Hon tog allt det där med väldigt. Hon tog det med fattening på något sätt. När de har kastat tomater på. De förekomt att de kaster grönsaker och konstiga saker på dem. Då kunde hon ta upp dem och trycka dem mot sitt bröst som om det vore blommor. Jag gör det här för er. Hon var alltid till publikens förfogende och gick allt det ut med högburet huvud. Utan för operasien kan hon vila upp sig tillsammans med sin älskade. Leva ett liv i överflöd. Maria har en våning i Paris som sin hemmabass. Men Lycksejakt en Kristina är hennes andra hem. Där froterar sejon och har iståter lässonasis med tidens jättset när 60-talet inleds. Han samlar nämligen på kända vänner som andra samlar konst och filmskärnor, brinsar, prinsessor, politiker. Tacka glatt jag till att komma om bob. Ett av alla soctiet släjon är amerikanska Lee Redsville. Hon är rik, vacker och glamorös och har en lika djurlig stora syster. Henne vill libyda med till honasis lyxkryssare på sommaren 1963. För syster har sorg efter att förlorat ett förtidigt fört barn. Kanske kan det lindra och få roas till hans. Så är Rambud sin och tacka jag. Men Maria Callas sälskap kommer amerikanska att inte få en ljuta av. Aris dota läs bestämmer sig för att det är opassande att hon, kvinnan han lever i syn med, ska mengla med USA's absoluta elit. Lee Redsville syster är nämligen inte vilken förmögen amerikanska överklastant som helst. Hon heter Jackie. Och i gift med president John F. Kennedy. Svart sjuka och frustration river säkerligen i Maria. För det här med att aristostöter bortarna är inget nytt. Deras relation är stundtalsprövande. Han kan ömsam överrösa henne med kärlek, ömsam vad is Callmotorne. Hon har svaret med att klämra sig fast allt med desperate vid tanken på får bli hans höstru. Kanske också ska få barn. Men några småtingen blir inte. Och inget fri har kommit. Alla sjusejadammer som arist och omgär sig med framståndosomfarliga hårt för Maria. Och minst sån är singlarna. Men Jackie Kennedy är ju alla högsta grad upptagen. Hon är John F. Kennedy's höstru i nöd och lust till stöden skiller de åt. Men nu är det ju så här. Att på sommaren år 1963 tänker döden inte väntas sig längre på president Kennedy. Faktiskt bara en enda månad. Det är en öppenlig musin de färdas inom Dallas. Han är ledig kostyl och med vinder en välväxta kalusen. Hon är en rosa chanelldräkt med svartas lag och matchande pillerbugsatt. Presidentpart Lear och vinkar åt folkmaserna som står längs kortertjänstverk. De är på väg genom en av stans parker när skotten brinner av. Ett träffar i ryggen. Det andra är huvudet. Om i sin liv lösemak är fann en skrike Jackie Kennedy med han blodet rinner över hennes eleganta dreckt. Att president John F. Kennedy har mördats i vittvis i första hand en enorm politisk kändelse. Men det får också djupgående konsekvenser för många människors privatliv. Där ibland Maria Callas. Jackie Kennedy har i ett slag blivit världens mest kända enka. Står inför att ensam uppfostra två barn och försöker reda sig i utan sin make. Maria känner förstås för en stackas Jackie. Men livet går vidare. Hon har egna stora bekymmer. Sångrösten börjar ta slut. Det är tydligt för alla som hör henne. Maria Callas är inte längre oppra världens prima donna. Och 1965 sjunger hon sin sista roll. Sen blir det tyst. På det privata planet är det också körigt. Hennes och Aristos förhållande är som tidigare. Hon önskar hett att han ändå ska bli hennes make. Och han körs i degert risk. Som åtslutet av 60 talet allt ofta det verkar ta någon till USA. Att han ut och reser inget ovanligt för Maria. De är ofta från varandra. Deras relation är alltid värtligt att av och på. En av veckan person, nästa radiotystnad. Men de brukar hitta tillbaka till varann. Hon kan nog gissa sig till att han har andra kvinnor mellan varven. För att det inte viker de er. Men 1968 släpps bomben. Shepsmagnaten och nassis har gift sig med presidentenkan Kennedy. Och han har inte ens haft huff så lyfta luren för att berätta om det för sin flickvän sen nästan ett desenium. Det är förfärligt att han får veta att han som egentligen inte ens har gjort slut med henne på ett korrekt eller adikvatset. Eller ty i alla fall inte på ett tydligt sätt. Och så ser hon hur det kablas utbilder över hela världen. Av att han har gift sig med en presidentfrub. Och då har hon känt sig som att hon inte var giftas ämne då i många år. Och kommer den här och uppenbarligen får en diamantring på fingighet på noll tid. Det är på gränsen till vad man kan utärda faktiskt. Nej, det var inte så att hon nassis inte ville giftas i. Han ville bara inte giftas i, med Maria Callas. Den utvalda är Jacky Kennedy, som hans remonipa hans privata öskorpius. Nu har blivit Jacky O. Men i åratal har ju folk bara väntat på att arrista ska eklatera sin förlovenning med Maria. Och då har vi ju en nyaste tal att stora kärlekspar. Så varför har han inte sen länge gjort henne till fru-onassis? Ja, det kan vara bara speculera i. Men jag tänker att Maria Callas var en temperamentfull konstnär. Och Jacky O var väl en amerikanskt fostrad. Och i dennt fru som var van och lite anpassas efter att vara kändis och humann betescha. Kanske att hon var så här "Krisj alla rutor". Men jag brukar säga så här, det finns söta siger och så finns det saltaschaer. Och Maria Callas var en salt sig. Jacky O en söt. Söta sig vill man giftas med vad man vill göra med saltaschaer. Det ska vi inte gå in på här. Maria Callas har fått sitt hjärtakrossat, med världen som publik. I sin lägenhet i Paris hänger tunga gardiner fördragna så sikt en skjums för fotograferna. En då klänge paparatcis i det höga kastanget redat mitt emot hennes balkom. Och var ton går dyker dem upp. Nu är det inte operativ an de jagar, utan privatpersonen Maria. Hon som brädats av Jacky Kennedy. Men La Callas tänker inte dras i undan i skuggorna som ett skad i sjuttet djur. Kärleken må att ha ett sitt frånhene, men sin stolthet har de kvar och sitt enorma driv. Hon har mycket och ge professionellt trots att rösten har svikit och ger sig ut på nya områden. Anlita som lärare på juliard, en prestig fullskola i New York, och spelar huvudrollen i en av den italieniska registrören Pasolinis filmer. Hennes kändeskapstårse. Och det säger sig att den bästa hämdan är olevaväl. Maria Callas har också givit upphov till ett väldigt känt citat eller det påstås i alla fall att det kommer ifrån henne. Att det gäller att vara som vackrast in i det lagets stund. Och jag tror att hon naturligtvis menade hjälpt in månader på scenen för att de dog ju alltid i slutet eller ofta i alla fall. Men det säger också någonting om livet och om att hålla huvudet högt. Att vara alltid som vackrast i nederlagets stund. Men opprasongerskan Maria lyssar allt som är sin förånvaro, när 60 blir det 70-tal. 8 år fladrar iväg utan att hon funger offentligt. Och hon flesta har nog trottat chansen i förlorad och höra hennes röst på scenen. Då kommer nyheten. Det blir en kan back. En 50-årig Maria Callas ska ännu en gång kliva in i strålkastanasgen. Och det är ingen halv hjärter då tillkomst. I 36 år. stöder och på tre kontinenter ska hon framtrada. Skälklart hoppas hon på succé och publiken lever upp i förväntningarna. Biletarna släller slut på ett naps och hon upptrade för fullsatta hus. Fansen är garanterat saliga för att få höra henne igen. Men det är inte samma opra skärna att de får uppleva. Songers kan Maria ens gugga av sitt fona jag och resencenterna sågar henne i jämst med fotknellarna. När den stora tunnen är över, när den sista tonen i den sista föreställningen har klingat ut i japanska sappor. Är det allra sista gången som hon bygger sig för publiken? Hon har kommit tillbaka till sitt hotelrum, väntar förödande nyheter. Anningen är tung och kroppen så trött. De senaste årens sjukdomar tärt på den förutsåvirila och stiliga aristotelas och nassis. På våren 1975 ligger han på sjukhus i Paris och väntar på det oundvikliga. Ett utdraget och plåg samt förhopp som pågott i månader. Och vi hans sida sitter lojalt den kvinna hans vikigt och nobbat. Förnietrat och fändligt. Vår Maria. Hon har egentligen inte låg att vara där. Jack Jonas sista förbudigt personalen att släppa in henne. Men Jack i själv är långt därifrån och är skidor i nu hämtjur och kan inte hindera Maria. Med den döden slår sina lovar kring hennes forna älskare. Vakar hon över honom. Hon har väljet upp andan. Och då är det som att Maria helt stänger dörren mot världen. Akt fem. Sluet. Paris 1977. Hon vaknar till och lyssnar till hon väl bekant där ljuden. De två pudlarna små klår som rasslar mot parketten. Hushållers kan stöka en del köket och teven som surrar nånstans i bakgrunden. Natterna som vanligt varit svar. Oron river i kroppen. Får henne att vandrum kring sin stora våning som en osalig ande. Först framåt griningen följer hon i en slags tvala. Nu är dagen land framskri den. Men vad spelar det för hon? Det finns ingen som väntar henne nånstans. Hon söker med handen efter sina glasögon på nattygspodet. Sätter hon på näsan. Svepes en en sidan krafta har runt kroppen. Och placeras i återigen i sin bed. Brevis sängen står en liten band spelare. I den sitter en kassett med en gammal inspelning. Hon trycker på play för flyttas för att ögonblick till en annan tid. Lyssna till rösten. Den som hade förmågan att trollbinden hälsas lång. Nu finns den inte längre. Den smättkammar på min nelsen får henne att stänga av. Hennes liv, det som varit så fullt, känns som att det nu bara består av egon från det förflutna. Maria kallas inte någon gammaltant på livet söst. Hon är bara drygt 50 och både igen kan ha mycket kvar oss i fram emot. Men hennes livsknista tycks att slokna tunga för samtidigt som har rist oss. Den envärtna villigen och ständigt sträva framåt i borta. De senaste två åren har livet krympt. Från världens senare till Paris våningens fyra väggar. De glittrande premiererna lyckslivet och publiken skärlek är långt borta. Förutans infängslande på landestemma är hon bara någon som en gång var värld känd om svarmad och högtälskad. Nu i unisolerades sitt hem, har vänt vännerna ryggen. Mamma och systen Jacky har Maria kapat banden med. Pappa är död. Hennes dagar börjar med en dosandfettaminen för att kunna vakna till. Och slutar med starka lugnande medel för att komma till ro. Det låter som en dålig koktill för vem som helst. Och så är skilt någon som har skör för Syk. För det har Maria. Men det jag kallas drabbades ju de sista åren. De vet inte riktigt hur länge hon hade den av en muskel sjukdom. Som heter "Dermatemiocit". Det är en auto-imun sjukdom som dels gällde lite huvudutslag och sånt. Men som också påverkar musklaraturen att man får muskelsvaghet. Och det är mina stämmanden i muskler. Det jag fragmer är i muskler. Nu vet man inte hur länge hon hade haft den, men det kanske också påverkade hennes sång på slutet. Maria bruts ner allt mer. Och den 16 september 1977 hittar Hussolerskans innan matmol på golvet utanför badrummet. Läpparna är blå. Ansiktigt likblickt och hon får knappt ner någon luft i lungorna. Jag mår inte bra, är det ändå hon får fram. Hussolerskan försöker hjälpa en upp och fötter, men Maria spenviker sig igen. Lackare till kallas, men när han kommer är det för sig inte. Järtat att redan jätt upp, och Maria kallas 53 år gammal är död. Åpran var allt för Maria kallas. Som i nästan 40 år ägnar han allra största delen av sin tid och kraft och då arbetar disciplinerat och hårt. Det var hennes kärna trots det dramatiska livet runt omkring. Hon var otroligt produktiv. Det finns få sångare som under en livstid och hon är mycket som hon gjorde. Och det man kan säga är väl att hon för evit förändrade hur upprakonsten kunde gestaltas på scenen. Det finns ingen som är i närheten. Jag tror inte att sångare har låtit så där varken före eller efterhälle. Men jag skulle säga att hon förändrade konst och kulturlivet med hela sin person. I Arjan Vissi darte, Upportunis Toska. Enna Maria kallas mest kända arjor. Lydar inledningen, jag levde för konsten. Jag levde för särleken. Vilket skulle kunna vara en beskrivning av hennes liv. Och vi kan faktiskt inte tänka oss något mer passande än att den här berättelsen får avslutas med just det stycket. I hennes tolkning. Men jag vill ta en fatt. Det är en del fatt. Jag vill ha stort. Det är en del fatt. Det är en del fatt. Det är en del fatt. Det är en del fatt. Det är en del fatt. Det hör Peter i historia. Av och med Cecilia Dyringer, Morten Andersson, Emilie Mälberg, Victor Bärdahl och Sardas Rad. En produktion av munk för Peter i Sveriges radio.