212. Jana Söderberg - Hur stärker vi vår framtidstro och självledarskap?

På jobbet på den det är på den för dig som är nyfiken på ledarskap medarbetarskap och arbetslivet i stort. I en tid när AI utmanar våra tidigare föreställningar om vad kompetenser och vilken kompetens som behövs framåt, så vill vi vara en röst i samtalet kring hur vi kan forma framtidens arbetsplats, efter det visen modigt, mänskligt och hållbart arbetsliv. Vi sådant att bakom den här podden i Wise, Sveriges största håörbolag. Vi konsulter inom ledarskap "H" rekrytering och organisationsutveckling. Välkommen tillbaka till på jobbet på den. Dagens gäst är Jana Söderberg. Jana är föreläsare författare och verksamhetschef på motationslyftet. Och i dagens pod så kommer vi att djupdyka i hur kan vi rösta oss? Vår framtidstrå, men också våra förmågor för att vara mer uthålliga och kunna leda oss själva inte till den framtid som vi faktiskt önskar. Jana har en väldigt spännande bakgrund. Hon är uppvuxen i Östyskland och flydde därifrån, precis sina muren föl 1989. Ja, det här blev ett väldigt spännande olittintimssamtal som jag verkligen rekommenderar att du går in och lyssnar på. Så varmt välkommen. Och hej, Tobias. Hej på dig, Maria. Hur är det läget med det? Ja, men det är jättebra, men det är själv. Ja, det är bra. Ingen vår allegi. Jo, jo, men samtidigt gång. Precis. Det är vi att alla som är lyssnare att det är ett ständigt samtal och sämre. Men i dag har vi dig här, Jana. Vi är jätteglada för det. Vi börjar med den frågan som vi ställer lite alla gäster. Vom allegi? Nej, skö. Ja, det är bra. Nej, vad ger dig och inger dig hopp? Ja, alltså för mig är en stor skillnad mellan hopp och framtidstrå och jag gillar framtidstrå för den har en aktiv ingrediens där jag kan påverka med den hopp. Lämna i mina ögon är det ofta över det till någon annan som har ansvar för det och jag kan bara hoppa så att det blir bra. Klatta att vi också ska få hopp, men jag gillar framtidstrå och vad som ger mig det är jag kanske i första hand min background. Jag växt upp i fjolöstyskland och det trode ingen att myren någonsin skulle falla, men det gjorde den efter många, många år. Sedan möta jag dagligen så himla många företag, organisationer, människor som är aktiva goda kraftar i samhället och nånstans där tänker jag. Det får bara inte försvinna och de måste vinna. Så jag är där, jag möter med andra som är positiv och optimistiska, men det är klart att vi snubblar, klart att vi kan ibland bara ta oss i huvudet som nu i helgen och känner vad är det som händer. Absolut. Och vi spelar ju in helgen efter det baklet i vita huset som jag tror de flesta har sett eller tagit del av. Jag tänkte du nämnde det här med östyskland och kan inte du berätta lite kort om du växte upp i östyskland och du lyckades fly, det var ju något som du gjorde alldeles aktivt själva på att skapa sin egen framtid. Kan ni du bara berätta lite kort om det? Ja, som sagt jag växte upp där, jag gick i skolan, jag var gymnaszt, fick tidigt mentaltrenning och när jag var 17 jag hade alltid önskat att bli läkare. Så jag ville läsa medicin och pratar öppet om det. När jag var 17 så kom den östyska säkert känslan stasi till mig också. Du får läsa medicin under förutsättning att du jobbar som spion på universitetet och då fick jag ett år på mig att fundera och så när det kommer aldrig att göra och sådana. Du kommer aldrig att få läsa här i detta land. Så jag försökte söka in till hundbold och universitetet 3 gånger och fick alltid ett fint bref tillbaka så att på grund av min antisocialistiska attitude var jag inte välkommen. Och sedan 3 gången så kände jag bara det tappade jag hoppet anställd där, tog jag min traband och flute. Jag hade ju tänkt att simma genom floden i unga, det var oginalplanen men jag blev sjuk på resan och kände lite med feber, det är ganska strönt i unga där. Korta rena i checken kör det genom skogen och lyckades hamnade i ett militärläga på västyska sidan och sedan släpptes jag. Så någonstans där kanske var min mordgäster resa i efterhand även om jag där och då inte kände med 21 att jag var särskilt mord utan det kändes bara självklart. Jag tycker det är så jag vet inte vad jag ska säga, det är lite målös. Det är svårt att ta in nästan, men det är en fantastisk frihetslänkten. Jag har ju sett ett antal, jag har säkert ju också Tobias. Så den här filmer om det finns de här som flera gånger försökte åka iväg med hela sin familj i en luftballong. Första gånger misslyckades och andra gånger lyckades dem, de satt och sydde dem här, vilken otrolig länkten efter att få vara fri. Jag och samtidigt plötsyden samtidigt känner K-existen som av rättsland är klata, jag får ofta fråga med guva mord i du är. Som om det betyder att det är en avsaknad av rättsla jag var jättere, absolut. Men länktarna var så mycket större och det är väl min definition av mord i dag att läckkraft på det som du länktar till, då går du inte in i rättsland på samma sätt i den paniken. För rättsla finns och vi alla känner rättsla in för i de stora och i de lilla perspektivet ibland. Men att göra länktern stärkare och jag vill så gärna gå in på ett universitet och plugga. Men så blev det och jag kan ju efterhand skrämmas över delar i uppväxten som har helt normala. Som när vi gick i skolan i idrotten, ni kastade småbåller eller hur i idrotten vi kastade handgranate. Från årskors äta hade vi handgranat kastning som en idrottskrig. I resa. Ja, vi fick betyck i handgranat kastning. Vad fick du för betyg? Jag var jättedålig i kastningen, jag vet inte det som jämnast. Men att vi kunde som 6, 7, 8 åringa pratar om handgranate som man pratar frukos. Det är det som skrämmer mig hur långt det kan gå innan vi börja reagera när vi bara tar förgivet det där nomad. Det är min största drivkraft i dag att ofta det medvetande göra. Vad håller vi på med? Sociala medier och så vidare. När man, när du tyder, har man ju det beslutat om att ta det ur och styrskland. Jag tänker att det finns en sak om man lämnar bakom så också. Det finns ju någonting av det som då i dag kanske en just handgranat kastning. Man kan se tillbaka till saknäl och lenta efter. Absolut. Absolut och inget är svett, eller? Det är det som jag predikar nästan att vi längter ju efterföränklar det tankgångar i dag. Vi älskar dela in människor i färg kategorier som om det är löst våra möten. Det är ju om i galen. Nej, det fanns mycket som var positiv. Till exempel gick han gemenskapen när jag tänker på barn och ungdomar. Det var bynsban. Man hade en gemensam kollektiv syn på. Om jag hjälper dig så vet jag att jag kan få din hjälp i morgon. Det är ju någonting som fascinerade mig när jag flyttade det till Sverige för 20 år sedan. Hur svårt det är att be om hjälp, svårt det att ta en komplimang. Man ska klara sig själv, istället för att lita på att i dag behöver din hjälp. I morgon behöver du min, det jämna ut sig. Och att vi gemensamt, vi är flockgur, kan skapa förändring. Istället för att vara och änd för sig själv. Så det kan jag ibland tänka tillbaka så känner jag och saknat av gemenskapen. Men det var inte så kort efter att du flydde som muren fölsa. Tre månader, faktiskt. Tre månader. Men det var ingen som tänkte att det skulle ha. Nej, det förstår jag. Det var ingen som tänkte här. Eller jag minst den dagen. Jag kom in på jobbet. Och så var det någon som sa "murren av fallet". Jag tänkte vilken "mur" är det någon "mur" här i närheten? Ja, det var väl en hel del efterhand. Jag missförståelse i politiska möten där i Östyskan. För de hade ju precis 4-40 års dagen av det det är. Det var lika överraskande för mig. Men det gick bra och är en stod i riftkraft idag. Just det. Men jag tänker, du sa det här med mod att det är klart att man är rädd. Men jag tänker också, det låter också som att du hade någon form av. Inre kompass eller någonting som det här är rätt för mig. Och jag tänker också, med att du också växte upp igen i ett land där. Man kanske inte. Ja, du fick frågan om du kunde speonera. Hur fostrar man sin inre kompass in sån miljö? Ja, jag hade föder mina föräldrar var lärare. Så vi hade väldigt mycket diskussioner hemma. Inte politiska diskussioner, men nånstans. Att stå upp för dig själv och sedan som gemnast får du ju dila med mod varje dag i princip. Att göra en nu våld, det är väldigt mycket rädsla att göra den på en boom eller så. Men att det slut känner den där länktant, jag ska klara det, jag ska klara det. Så det är många komponenter, det finns inte bara ett svar. Jag hade en fantastisk tränare som i dag är 83 år gammal. Han gav mig väldigt mycket inom självvidearskap. Jag minns till exempel en gång, jag bröter forten efter en våld. Jag har 14, 3 dagar efter händelsen kommer han hem och hämtar det mig till Jumpa Hallen. Jag hade ett stort gypsförbant. Men hallå, det går inte, och då tittar han på mig alltså. Du gärna på allvar, hur mycket i procent av din kropp jag skadar? Du kommer inte ens upp till tio procent, 90 procent funkar alldeles utmärkt. Så vi ska använda gypsetuttränning av boldstuka, det funkar. Så jag var varje dag i Jumpa Hallen och tänker en ny dag, hur ofta vi fastnade allt som inte går för att missa de 90 procent som funkar alldeles utmärkt. Så det är små saker som jag plockat upp på livets resa som har hjälpt mig att hitta min komponbars, just det. Fast i den miljön där det befannade, delade den längtan av fläret i närhet. Vi pratar inte om det. Om du tänker dig ett land med 16 miljoner invånare varof i dag vet man ungefär 2 miljoner informante kallades dem. Du visste ju aldrig om din grann där din bästa vän var någon som lämnade information. Så ingen visste inte mina föräldrar, inte mina bästa vänner att jag skulle flue, eller de visste inte att jag hade pratat med stasi. Och de sa ju väldigt tydligt med jag under ett år att du vet vad vi gör med människor som vi inte håller tyst. Och där kom absolut rädslan om jag pratar med någon. Och så var du nästa dag när jag lämnade gränsen, det var på kvällen runt 7-10 nästa morgon, utan att vi hade telefon så var de framför mina föräldras hem och mamma och pappa hade en interview med polisen 3-4 timmar. Så det var så tajt det här nätet så att man höll verkligen, det var ungefär som ma och gjorde i kina. Man höll hela befolkningen under kontroll genom att låta de spionera på varandra, det därför det var så viktigt att ha överallt nyckelsiffror av antal spioner. Alla arbetsplatser i alla skolor. Om vi då förflyttar oss till nu, där du befinner dig. Du jobbar, du samtals terapäft, du kurs, du föreläser. Om du skulle göra en tidslinje fram till idag, vad är det viktigaste som du vill hjälpa människor med framåt? Det ena är att få människor att upptäcka kraften i sin gärna. Hur du kan genom lite bättre kunskap om gärnan skapa en mycket bättre framtidstro, starkare självflida skap. Alltså russar det inifrån och det andra är min stora drivkraft att engagera mig för barn och ungdomar. Och där startar jag för 13 år sedan organisationen motivationsluftet. Där vi kämpar för att få in självflida skapsräning integrerat i skolskimat. Så det är min andra stora person så att vi från början ruster om i de kompetenserna som livet kommer att kräva av dem. Och som inte naturen eller samhället träna oss, alltså jag tänker bara på uthållighet. När vi var små så behövde vi vänta till julen. Ja, för och så dagar för att få någonting i dag har ju för alla andra möjligheter. Vilket just snabbabbelöningade är. Eller om vi tänker fantasik, kreativitet som mycket till problemlösning. När vi var små så kunde klossa och bli allt. Och vi läste böcker vilket skapade inrebilder. Idag köper vi en färdig leksats från Lego som kommer med en bokbarn att bygga efter boken. De vill inte rita, de vill färga, de vill inte läsa, man tittar på färdiga filmer. Så vi ser ju hur till exempel fantasikförmogen försvinner mer och mer. Och det är därför ju med att samhället förändras, behöver vi sturar mot och skapa träningsmoment. Precis som jag fattat med kroppen, i savannen behövde vi inget friskis. Nej, men idag när vi sitter som här inne, sitter stilla så många timmar, då lägger vi till fysstränning. Och det är ju knasigt med alla löppand och spinnningscytler. Det är ju maskiner som är helt galna, egentligen. Att vi använder ström och energi för att cykla nånstans är du inte kommande nånstans. Det låter ju också väldigt vettigt att verkligen börja jobba med liksom de unga. Däremot så är vi vuxna, beroende på hur gammal man är förstås, men är vi förebilder där nånstans? Även vi hänger oss ju åt att streama filmer gör mindre kreativa saker. Är också kanske sämre på vad uthålliga eller vad i din bild? Ja, självklart alltså, gärnan är ju flexibel och elastiskt. Och även vi vuxna, precis som du säger, en snappelöning kan locka gärnan mer till att hänga i soffan istället för att ta jumpa skorna. Och det gäller i alla högsta grader därför jag säger, vi behöver inspiration, träning för vuxna. Det ledare tar sitt ansvar i ledarskapet att vi hollistiskt tänka på arbetskraft. Och naturligtvis börja tidigt att ge kunskaper och färigheter för att kunna träna. Så det är mindrum och önskan, just det. När du satt igång där mot förskynssliftet har det tagit sig mot uppleveler från start. När vi startade så var det relativt nytt att tänka i termare av holistic undervisning. Och framför allt att förstå samband till exempel med ett allger bra och fantasi. Alltså du kan till exempel inte lösa mateproblem om du inte har förmågan att se inre bilder när det kommer en tekst uppgift. Men om dem förmågan inte finns längre då är det inte konstigt att vi inte någon matterresultat eller läsandet. Vi vet alla att barn, vi vill få barn att läsa. Men om vi inte träna självdisciplin som ett träningsmoment, en icke-kognitiva förmågan till självdisciplin så vinnar tiktok över bokens och är det. Det är locka mycket mer. Och det är det som jag försöker få lärana att förstå att den träningen av de icke-kognitiva kompetenserna är nyckeln till kunskapsresultaten. De hänger ihop det inte separata delar. Så icke-kognitiva är alltid från. personliga kom egenskaper, kom nu fick en helt hållighet, självdisciplin, fantasie, och så vidare. Just det. Jag tänker på, jag är själv barn i Skjolåll och Nöjök. Hur gamla är det? De har fyra och sju. Sju är ingen insöjnad hur mycket skärm som används undervisningen. Där är det liksom inte för stort innan, men det är rätt så mycket skärm tid. Det kan vara gärare, men jag som inte förstår på det giken är det man ser ändå. Så tänker jag att det borde finnas en pedagogisk tank om skärm. Men jag får också bekymma därför att de fortsatt titta på skärm. Ja. Jag lyfter de från enskärm till en annan skärm. Men Gud är inte en skil, men jag är rädd för att de gjorde inte skionerna brist och i sluten om därför att vi lärde om att skärm. Och också en plattform på något sätt som är så integrerat i det här liv. Och slutsatsen blir väldigt lätt att det är fel på skärmar. Men det är det ju inte. Vi måste bara ta kökort för skärmar. Tänk dig när du köper en bil, du släpps inte loss med bilen. Nej, du måste ta både säkerhetstränning, halktränning. Du måste ta teori-prov och sedan köprov. Men så behöver vi titta på allt teknik. Och säkerhetstränningen för skärm är att lära sig stänga av, sätta på, stänga av och det är du som bestämmer. Att träna eleverna. Hur känns det att bruta mitt i en uppgift stänga? Har du gjort det många gånger? Har du utvecklat förmågan att du kan stänga av mitt i ett spel för att just nu behöver jag min gärna en break? Så vi måste ta kökort i samma för AI. Innan vi går in måste vi jobba med vår innre kompass. Vad vill jag använda det för AI är fantastiskt med alla sina möjligheter. Men vi måste ta kökort. Är det okej att skriva ett begravningstal med AI? Det finns ingen som säger vad som är rätt att fel. Du måste hitta ditt eget svar. Men vad är den största utmaningen du ser nu med den teknik som finns? Både när det gäller barn, men också om vi tittar på vuxna i arbetslivet. Att vi tar oss för lite reflektionstid för att först börja med ett helikopterperspektiv. För vad vill jag använda det för? Och hur? Och att skapa den där innervärdering. Och det andra som skrev mig med är att vår längtan till föränkling. Att det är antigen att du pro- eller mot AI. Det är inte det det handlar om. Utan för vad jag ser i medicinbranschen utroliga möjligheter. I skolan. Men vi måste borde för oss själva och med eleverna tränar på att. Hur vill vi använda det? Att ta ansvar för detta? Och vi ser första exempel med AI. Till exempel där barn har tagit liv idag. Se på grund av att en AI-vän har drivit dig fram. Så vad är vänskapsalation att hitta den där reflektionstiden? Och det gör mig bekymret att. Reflekonstid försvinna mer och mer förut kunde vi vänta på en buss. Och då tänkte vi på dagen. Idag åka mobilen fram. Så att skapa den här tiden där vi pratar om värderingar, inställningar, eller bara reflektera tillsammans. Och vad är det som vi gör här? Precis. Och där kan man få bli tyst. Där man tänker efter. När jag tänker på borde det reflektionstid. Att att reflektera. Men också att att att att att att att reflektera kan man göra. Men också att få stära det vi för att ta del av. Precis och reflektion kan ju vara vår borde i grupp. Och då tänker jag förut åt man middagar tillsammans i familjen. Pratar det med varandra. Eller man gick till skirken på söndag. Det fanns en naturlig reflektionstid inbrygt i vårt liv. Idag måste vi fundera själva. Hur hittar det när det inte är lika självklart? Men det betyder också min egen reflektionstid. När har jag möten med ett jag av i utan terapäfte och utan psykolog. Det jag tar med Andi som jag har varit med om den här veckan. Och så tira in i mitt inre bibliotek. Så om du säger hur förhåller jag med till det jag har hört? Just det. Värklän. Och du pratade också om längtan till för enkling. Det känns ju också så att du sätter ju verkligen spotlighten på någonting. Så vi ser inte bara kanske i våra nära relationer utan också i hela omvärlden. Polistiker, journalister, alla vill ha någonting som rymps in om en 30 sekunder. Ja, Hisspitch. Hisspitch, precis, så kallaste. Vad behöver vi göra för att vi ska orka var mer? Om motsatsen till för enkling är det komplexitet eller vad är. Ja, det är väl det som. Jag tänker inkludering handlar om att inkludera motsatser att ongås med människor som är helt olika. Ja. För varför vi föränklar är ju för att vi älskar att ongås med dem som tänker som jag, där det inte finns några konflikter. Vi behöver bara nicka till varandra så vet vi vad som menas. Ja. Men det är utveckling då. Det är när jag blir tvingat att utsätta mig för att jag inte har inte tänkt på. Ja, det är helt annorlunda hur jag reflekterar. Det är där det händer. Det är inte så enkelt att säga som vi pratar "Jag eller nej, vaccinet, covid." Det är så många situationer där vi behöver ta oss tid och verkligen gräva oss in i det. Och att hålla mot med det, att läsa igen och läsa inte snabbt reflektionponätet utan verkligen ge mig utrummet för djup. Just det. Läsa en hel bok helt enkelt. Till exempel. Skrämmande hur vi konsumererar nu heter också. Jag pratar med en av slidende dagtidningar de så för tio år sedan kunde vi ha attickla över sex sjusidor. I dag har vi en sida. Det är en halv sida som ska vara bilden så mycket räcker vuxnas attention span. Det slår med hårt att gå. Jag är inne på SVT Play. Ja. Och så kigger jag. Där kan man för allt att börja ett omkriget på grejna på 45 kunder. Allt att börja ett om situationer vid 45 kunder. Det ser jag att jag ska liksom få ta del av omvärlden. Eller det är en tagligen större efterfrågas och ta del av omvärlden. Annars hade jag inte gjort det. Allt det behöver jag äta med inflationen på 45 kunder. Och det är ju liksom. Det är ju en sån utroligt liten del av när jag gott. Det är ju inte att få klara ord. För klara ord är så komplext på 45 kunder. Det är omöjligt. Men det är på det sättet vi vill ta del av det. Just det. Så bara det ska jag upp ett bekymmande. Så egentligen precis en fort satta för enkligen om saker. För att det ser vi vill ha det till oss. Tugga i oss. Tugga i oss. Och jag tänker att du måste också skapa strukturella förutsättningar för en kompliciteten. Till exempel som ledare att medvetet rekutterar team som är varandra smutsatser. Och låta det vara konflikter. Med en tro på att det som kommer driva fram nästa steg i vår utveckling. Det krävs mot att reflektera eller rekutteras i negen mordpål. Men det är det som du behöver. Och det är lite som massor att det är vi önskar, inte alltid vi behöver. Det är vi behöver, inte alltid vi önskar. Och det är en ganska bra det visst tycker jag. Ja, inte dem. Det kan ju låta lite lätt dystopiskt när man pratar nu. För vi hade siss Lannaklig här i för några avsnitt sen. Och vi pratar mycket kring hjärnan och skärmtid. Och hon var ju inne på slutet av vårt samtal. Vad ska vi göra? Hon var också inne på lagstiftning, kring användning. Jag skärmar framför allt då för barn. Man kan ju bli lite så här, ska vi börja med förbud. Men om vi nu ska titta snarare på det som jag vet är din superkraft här med. Vad är det vi faktiskt kan påverka? Som vi ska titta framåt och skapa läros av det här. Vad kan vi som chefer och ledare göra på arbetsplatser? Vad kan vi som föräldrar också då göra på hemmaplan? Och vi börjar där. Jag kan ju hålla med sisslar i en övergångstid. Kan vi kalla till lagstiftning eller sätta normen, fastanormen, vara väldigt hjälpsamma. Eftersom det är så komplekt, tänk bara på era föräldrar. Där ska vi sätta oss in och läsa hur mycket skärmtid om mitt barn är fyra. Sen hade du på jobbet vi orkar inte tiden räcker ju inte till. Då är det skönt att det finns någon som kan fakta. Nu säger vi så här, från och med den ålden får de bara med där eller utsättas för det. Så jag kan tycka att skapa fastanormen som underlättar kan vara absolut ett första steg. Men i längden är det inte den innare kompassen. För som vuxna, då måste du ta ansvar för dig själv. Ja, ju, ju, jag. Det är en egen. Du måste leda dig själv i någon. Sitta, jag vitt middagsbordet och har mobilen bredvid mig. Och svara eller är jag nävarande i samtalet. Just det. Så det måste vi börja. Det ena återigen, det är bara en veck att skapa norma, lagstiftning som underlättar i övergångspelioden. Den speciellt tänker jag nu i som kommer. Men det är vuxna egna ansvaret, det måste vi ta. Men när vi pratar om självledarskap, om du skulle säga med dina ord, vad du tänker att det är. Oj, det i mina ögon är förmågan att kunna vara min egen konsult. Det vill säga, i varje situation kunna kliva ut sig med själv utifrån. Och direkt kan fråga mig, vad kan jag påverka, vad behöver jag acceptera? Och alltid fokuserar på det du kan faktiskt påverka det som är i din kontroll. Det för mig är överstöra förmågan av självledarskap att hitta i varje situation någonting du kan påverka. Och ibland är det inte, kanske inte påverka att du får diabetes eller glutenintolerans, vad vet jag? Men du kan påverka till alla fall valet av dina tankar och det är ett stodstik. Ja. Hur du förhåller det till en situation. Du kanske kan inte välja din chef och du kanske inte gillar den, men det är upp till dig. Att se den som en mental träningspartnader. Då slipper du gå igång på den. Nu är det förenklätt, men förstå vad jag menar dess. Det är kraften att vara välja våra inställningar, tanka, mindset. Det är den största friheten människorna har. Och den behöver vi ta mycket ofta det. Men för det krävs det också att vi går ofta det in i helikopten. Och där är det som vi pratar om skämtid. Det är så många inte förstår att längden av ditt siktfält bestämmer över längden av dina tankar. Det betyder när jag tittar på nu över min mobil här framför mig. Om jag tittar på mobilen, då kan jag tänka här och nu vad lagar vi för mat i kväll vem hemta barnen från förskolan. När jag tittar genom ett fönster, då kan jag tänka strategiskt. Då kan jag tänka långt jag kan lösa problem. Är det så? Ja, det är ju ganska fascinerande. Därför ska man aldrig bokas strategiska digitala möten där en omöjlighet för gärna. Då ska man egentligen vara på en bärstoppella på sig. Eller det räcker ju en gång i timmen bara gå till ett fönster och fråga dig, prioriterar jag rätt just nu. För gärna blir korträckligt, alltså vi alla tror jag var att med om det du sitter på en eftermiddag och tänker tömma din mailbox, skicka ut fem fortiet tillbaks. Och klockan fem känner jag inte gjort någonting vettigt i dag. Har du en gång gått till ett fönster och frågat det är det det jag borde göra just nu? Då kanske du hade prioriterat någonting annat. Och det är där vi blir mer och mer kortsiktig i en pullt styrda när vi bara fastnar i skärmen. Så bara för den skulle jag tycka att en gång i timmen lyfter upp blicken tittar i fjöran och bara vad behöver jag just nu? Det tar en promenad disakt. Det finns kanske som du säger ett fönster eller? Och det kostar ingen krona. Det är trösten för alla chefe. Det vill lasta ingen budget. Men lite mer kunskap. Precis som vi äter som träning, de flesta fattar i dag att träning betyder rörlighet styrka uthållighet. De tre komponenter måste ha en balans. Då pratar vi om en bra fysisk kondition. Så är det för gärnan också det är inte en förmoga som är mentalstyrka. Utan det är en rad olika kompetenser som vi behöver träna upp. Just det. Och då pratar du om gärnan. Så hur träna vi gärnan då? Förutom att titta ut genom ett fönster. Men jag tänker uthållighet självdisciplin att bestämma det. Att varje månad har någonting som du vill avstå ifrån. Att en vecka om du gillar kaffe till exempel. Att en vecka utan kaffe. Du kommer att uppskatta din kaffe-kops så mycket med veckande på. Avstå från saker. Att du vill träna sin självdisciplin. Eller att vara i dag tvärtom göra någonting som du tycker är trokigt som du skjuter upp. Att se inte städa källaren som städa källaren utan. "Nej, nu ska jag ta en halvtom och självdisciplin-tränning." Och det är roka vara städa källaren. Någonting som du skjuter upp. Så att du utveckler när det är behus. Men jag kan tvinga mig att göra saker som jag inte har lustat göra. Vet du som är varma? Jag vet att jag har ofan till många träningsmöjligheter hemma. Jo, jag vet. Ja, det är bra. Ja, det finns ju så mycket jag kan träna självdisciplin på. Och det är ju ganska fascinerande. Jag tänker på när man går från att vara. Mina barn pluggar och har sig och min dotter sig så här. Och jag inser att det här är den friaste tiden jag har i mitt liv. Nu ska jag njuta av den och unga oss med folk på plugga och så småningom kommer att bli. Och så kommer du säkerligen att bli. Därför att när man kliver in i vuxen ansvaret framför allt för andra människor, barn. Då får man ut träningstillfällen hela tiden. Det är ju någonting som händer där. En annan del som vi behöver träna är hur vi begränsar våra sociala interaktioner. För vi är inte jorda och det här sissliga säkert också pratar. Och vi är inte jorda för att unga oss digitalt med tusentals människor varje dag. Utan vi är jorda i flokken. Ja, för ex antal personer låt säga 30-40 som vi kan ha allvarliga relationer med. Och när jag gärna blir trött på interaktion då är det svårt att veta vad jag är min innerkompass. Så att du ger dig självt en där tiden där du det tog sig från sociala relationer. Jag älskar i nya svensk av det självsamheten, självför alldär ensamheten är så underbart. Så att gå undan mellan två möten för att inte ta med energiö in som du har fångat upp från ett möte. Barat 3-4 minuter självsamhet. Läs en bok fyra sidor in i väskan, in i nästa möte. Små saker som kan göra. Nu fick ni ett att ställa frågor omgås vara nånstans där du aldrig har varit tan annan väg till jobbet. Skapa minnen. Skapa minnen för om vi upplever veckor samma, samma, samma. Då infinnar sig något som kallas van-effekten. Och då sparar vi inte minnen, du sparar inte samma minne. Därför är det inte minst vissa saker. Vi alla har åkt någon bil från ATB, det känner hur i hela tiden. För att ha minnesförmågan kvar med 70-80 ännu högre uppe i ålden. Då behöver vi ha en balans mellan rutiner, traditioner. Men också upplever en nytt som skapar. Oj, det är bara en blomma som inte har sett, eller det här huset är nytt. Ta en annan väg till jobbet. Sitt på en annan plats i konferensrummet. Börsta tänderna med andra handen. Små saker som skapa minnen. Så det beror på vad du behöver träna. Det är ungefär som en PT. Vad behöver du jobba med om ditt liv till exempel är väldigt mycket rutiner? Då skulle jag säga, ja, nu fick enhet är väldigt bra. Jag läste forskning här om dagen att en tre åring ställer 360 frågor om dagen, en 40 åring, 3 frågor. Det hänger chit, vad händer med vår nu fick enhet. Jag har fält i åringar som har svarat på allt, men inte frågor kvar. Så lite sånt, men också att ha en inre pose ofta som vi inledde med idag. Att se de här 90 % och inte bara om 10 % om vi vill ha framtidstrå, vilket är en viktig förmåga för att orka. Så behöver vi belysa medvetet ofta det som är positivt. Och det är på väg till jobbet bara han positiftankan. Vad gjorde jag i går som jag är stålt över? Det där, det där, det där. Jag har en otrolig skicklig professor i psykologi, som kom en gång in med ett av fyra papper, som hade en liten svart prick och sedan höll han upp det för att studenter frågade vad fastnera ögon. Och alla så har jag den svartar pricken och den så san. Men det är inte ens 1-2 % av hela utan och 1 och 1 i poden. För en större harmonin och då är hotsystemet som är dominant i gärna direkt, vad är det här? Just det. Och så är det i varje möte också. Du kan ha att möta med din chef och jättemycket beröm en enda kritik, vad har du fokus efter mötet kritiken? Just det. Den lilla pricken som större harmonin. Och då blir det svårt att behålla framtidstrå. Så att balansera så att vi orka ta oss ansvata pricka måste vi också belysa vad är i det. De bra prickarna. Ja, de verkar leta efter dem. De finns ju bara att vi sitter här och lyfta viktiga frågor. Ja, men det kan jag leva på i radon. Ja. Och då tänker jag också jag som faktiskt ibland kan dra oss mer lite i det här som händer i omvärlden och ta in det och känna mig väldigt lessen. Och lite låg till och med. Ett sätt då det är att verkligen dels att kanske fjärma mig välja hur mycket jag tar in. Men också det här att verkligen fokuserar på det som jag i stolt över. Det har gjort som är bra och verkligen söka efter de positiva tecknen. Och då kan man ju till exempel titta på det. Det finns ju nyhetskanaler, böcker som nytt med nu medicinsk forskning. Så när du har tittat på rapport vilket vi behöver göra. Sen efteråt kanske eller innan tittar på vad är det nyaste forskning inom medicinen. Ja, men alls hejma har gått framåt. Där har de hittat protein och det. Är du med så det är att ta ansvar för det? Ja, men låta vi gärnan en pulseaktig stura så fastna gärnan på de svarta prickarna. Ja, för det är ju på något sätt som att nu finns det mycket svarta prickare i världen. Det var en väldigt bra bild tycker jag. Där vi lätt liksom fastnar. Ja, det lätt upp alla som kring dem. Och liksom prata. Ja, min man hade faktiskt pratstopp om det som händer i vita huset. I laddas när vi började gick. Ja, då sa jag att det slutar på. Nej, nu är det pratstopp om det där. För han börja satt vi på någon bus, så bör han titta. Ja, men nu har det här hänt. Nu pratar vi inte mer om det här. Nu är vi här och nu. Vad sa han då? Nej, men han höll mer. Och verkligen. Men det är liksom vi bara märkt att vi kunde inte sluta prata om det. Det är ju som de slags debriefing. Men till slut var det som att det gjorde bara att man mådde sämre. Men man gör ju bara den institutionen, och det är ett nåt som tidigare. Ni ska sluta att titta på skämma och prata om det. Ja, vi har ju en sådan dilat vi ska ha. En kväll i veckan när vi inte har några skärmar. Ja. Då gör han ju rätt. Ja. Och nu fick han pratstopp, starkta. Ja, nu fick han pratstopp. Hon gjorde där. Ja, just det. Och det är ju mer viktigare än någon sin el också som vi pratade förutom. Att fördjupa sig att inte bara dra smitt i svarta prickar utan väntande. Nu vill jag veta lite mer. Jag tänker på våldet som sker. Man kan ju lätt få en bild av att våldet har ökat. Men om man prat tittar på fakta så är det ju att kvantitén, alltså antalet personer involverar, har ju minskat, men det är själva groveten av våldet som har ökat. Ja. Så att vi också får den här nyanserade bilden. Okej, vad behöver vi jobba med? Och det finns också framstik i saker som har hänt. Och ni, för där har vi självfridarskap. Där har vi självdarskapet. Så om vi bara ska bara smalna av och sammanfatta. Vad ger dig fram till stro. Du sa lite i början, men du får gärna liksom riktiga möten. Och då menar jag inte sociala medier eller avivänner, utan skapa möten. Möten som är kontoverkällda, diskussioner som berika dig eller få dig att stärka dig i din åsikt. Ja, lite utlivet utanför komfortsonen. Behåll dina älskade rutiner, men skapa lite ofta det utrummet för lärosonen. Läs en bok igen. Så det fram till så också för mig också den fysiska träningen om vi plockar in den. Så länge jag kan röra på mig och känna fysiska styrka, det gör också vi alla. Jag har lämnat ett träningspass någon gång där du har tatschett lite din egen gräns. Och känna, du är redo för dagen, fast du känner helt annorlunda innan. Just det. Det är stilla sittande. Det är inte bra för oss. Utan jag flaggar för gå möten, stå möten, att konferensrum går ut i naturen. Han har promenad möten, så hittar vi lättare lösningar. Så det röra på dig, skapa möten, skapa reflektionsutrummet för dig själv. Möten med jag ABI som du inte boka av och som inte kostar någonting. Då tror jag, och luftblicken lite ofta det till det som finns om den vita utan. Tack, Jana, för din klokskap. Och vi så står bakom den här podden. Det är Vice, våra eminenta, producenter i talosmedia. Jag heter Maria Jötte och min bästa kollega heter Tobias Berlund. Och vi är tillbaka igen om två veckor. Hej då! [LUFU]